Den självdomesticerade katten
–från vildkatt till tamkatt

Katten är självdomesticerad till skillnad från andra tamdjur. Den valde att leva i närheten av människor för att det låg i dess intresse, katten har en naturlig själviskhet som än idag är kärnan i tamkattens beteende.

Utseendet
Domesticering innebär att ett djur tämjs av människan genom att vi väljer ut de djur som ska bli föräldrar. De egenskaper som passar ett liv bredvid människan premieras. (domesticus = latin, hörande till huset) När en djurart kommer inom människans påverkan minskar hjärnan i storlek, skallformen blir kortare och mag- och tarmkanalen anpassar sig till en mer varierad diet. Även binjurarnas storlek har förminskats hos katten. Det är binjurarna som producerar adrenalin, det hormon som sätter igång djurets ”fly eller fäkta” reaktion. Detta har medfört att katten reagerar mindre på sådana signaler som tidigare skulle ha gjort den oerhört rädd. Katten och människan har levt ihop sedan många årtusenden och människan har säkerligen haft ett inflytande på kattens genetiska arv genom en viss selektiv avel ända från början av domesticeringen. Denna fler tusenåriga utveckling har även inneburit att kattens utseende har förändrats. Vi har nu vitfläckiga katter som i det vilda hade varit för iögonfallande för rovdjur. Även katter med olika mutationer som tex. förändring i pälsens längd klarar sig bättre under människans omvårdnad.

Flockbildning
Normalt sätt är katten solitärlevande vilket innebär att de ej lever i flock med strikta rangordningar som hunddjuren. Pga. domesticering kan katterna leva flera tillsammans på en liten yta, de kan leva i tätare populationer när det finns gott om mat. Katterna lever som goda vänner när de utfodras av människan och bildar löst sammanhållna flockar. Till skillnad mot vildkatthonan som levde ensam i sitt revir, accepterar tamkatten att hennes vuxna avkommor av honkön lever sida vid sida med henne. Honorna lever i hondjursgrupper, två honor som har ungar samtidigt kan avlasta varandra och ge di åt varandras ungar. Studier av tamkatter visar att de bildar en sorts kolonier i områden där de lever och har invecklade sociala relationer till varandra.

Selektiv avel
Eftersom katten ej har hundflockens strikta rangordning med ledande individer som utdelar order, underordnar de sig inte andra individer och därmed inte heller människan. Pga. att katten har avlats under en mycket kortare tid än hunden har de behållit mycket mer av sina vilda beteenden. Domesticeringen skiljer sig åt mellan hunden och katten. Hunden har fjärmat sig ännu mer från sina förfäder vargen, än vad katten har gjort från sina afrikanska förfäder. Genetiskt sätt är hunden fortfarande väldigt mycket varg, men tamhunden har ändrat storlek, form och beteende. De flesta hundar fullföljer inte längre vargens jaktbeteende, dvs. de slutar innan de har dödat bytet pga. att de har anpassats av människan till att hämta, vakta eller förfölja. Katten är däremot fullt kapabel att fullfölja hela jaktbeteendet redan vid några månaders ålder. De har ej ändrats särskilt mycket när det gäller storlek eller form och de kan återgå till vildkattsbeteende utan några större problem. Under kattungetiden lever mor och barn i en flock där modern är flockledare och uppfostrar och undervisar sina avkommor. Detta innebär att katten är mottaglig för undervisning även från människor. När människan avlar på katter selekterar man på ”söta” barnlika egenskaper. Genom att man har avlat på dessa ”barnsliga” egenskaper upp i vuxen ålder, samt på katter som är sociala, ”lydiga”, snälla och som tål att leva i flock har vi fått katter som kan underordna sig och tycker om social kontakt med sina ägare. Detta har bidragit till de lite ”hundlika” egenskaper som många kattraser har (vilket säkert känns bekant för många maine coon ägare).

Om någon undrar om det verkligen är så stor skillnad mellan en raskatt och en huskatt brukar jag förklara genom att jämföra med olika hundraser. Hundraser delas in i olika grupper, bl.a. sällskaps, bruks, och jakthundar. Man kan jämföra raskatter med huskatter på liknande sätt där huskatten oftare är av typen (det finns ju alltid undantag) ”bruks / jaktkatt” och raskatten en sällskapskatt. Det är där som den selektiva aveln kommer in igen, vi har avlat på raskatter så att de ska trivas att vara sällskapskatter. Med andra ord så skiljer de sig i temperament, även inom de olika kattraserna där de kan vara mer eller mindre aktiva, pratiga etc.
Mycket av kattungens beteende finns kvar hela livet hos våra tamkatter. Katten spinner och mjölktrampar när vi klappar den precis som den gjorde när den som kattunge låg tätt intill sin mamma. Detta har vi mer eller mindre medvetet försökt att avla fram och det är som tidigare har nämnts detta som gör att katten tycker om fysisk kontakt med människor. Man kan dock ibland se hur katten har ett motsägelsefullt beteende. När man har kelat ett tag med en katt så kan den helt plötsligt börja att bitas. Detta härstammar ifrån att när mamman slickat och putsat på katten som liten kattunge, så har hon gjort det under kortare stunder. Till skillnad mot den lite mera sociala hunden som nästan får mersmak av att man kelar med den, kan det bli för mycket för en katt om man kelar för länge och det kan leda till irritation och bitande. I sådana fall kan man kela kortare stunder med katten och alltid sluta innan den blir irriterad, vilket lätt avslöjas då deras svans börjar svänga lite. En annan situation som man skulle kunna härleda till kattens ursprung angående den sociala kontakten med människan som nämnts ovan, är då katten känner sig provocerad, skrämd eller upplever något som obehagligt. Om katten känner sig förhindrad att försvara sig mot provokationen vänder den sin aggression mot närmaste tillgängliga ”oskyldiga” individ. Katten kan uppleva det som jobbigt att vara ”fasthållen” och handskas av en människa under ”för lång tid”, vid tex. borstning, eller om den upplever det som obehagligt hos veterinären. Katten vill då helst reagera genom att angripa det som givit upphov till obehaget. Om katten då hindras eller inte törs angripa, får den utlopp för detta genom att ge sig på någon oskyldig individ. Det kan gå så långt att katten sköter sig exemplariskt hos veterinären men ger sig på någon när den kommer hem. Katten reagerar ”rätt” medan föremålet för ilskan blir fel.

I stort sett så har vår domesticerade katt inte ändrat sig så mycket jämfört med sina vilda förfäder, men den har däremot lärt sig att leva tillsammans med människan och dra fördel av den relationen. Människan belönas i sin tur av det här kamratskapet.

Källor:
Varför gör katten så – Susanna Rosén (2001)
Kattens sjukdomar – Anne-Marie Nilsson (1998)
Bonniers stora kattlexikon – Bruce Fogle (1998)
Egna inlägg