|
Läsvärt om katter.....
AVELSARBETE
Denna text kommer ifrån Per-Erik Sundgren,
agronomie doktor i husdjursgenetik.
Om man i genomsnitt i rasen lyckas hålla inavelsökningen nere under ca 0,5% per generation så bör riskerna för ökande problem med ärftliga sjukdomar och defekter kunna hållas under kontroll och till och med minska i omfattning. Lite grovt räknat innebär det att om den genomsnittliga inavelsgraden hos avkomman, beräknat på 5 generationer, ligger under 2,5% så är stammen relativt väl skyddad från framtida problem. En grundregel är att aldrig gå närmare i avel än till kusinparning eller motsvarande. Vid kusinparning stegras inavelsgraden med 6,25%.
Om man lyckas åstadkomma en parning som beräknad på fem generation bakåt, ger inavelsgraden noll på avkomma så måste detta anses vara mycket gynnsamt. Om rasen i huvudsak är frisk, och man skapar sådana parningar så förloras ingen ärftlig variation och rasen kommer, om alla parningar uppfyller sådana villkor, att förbli frisk. Det är inte någon idee att se så långt tillbaka i tiden när det gäller stamtavlor. Vi kan dels inte göra något åt det som varit. Vid enskilda parningar är det ingen mening i att räkna långt bakåt, stamtavlor blir allt otillförlitligare ju längre de är. Det beror dels på att inte alla djur är korrekt uppgivna och dels på att nedärvning sker slumpvis. Den slumpvisa nedärvningen av arvsanlagen gör att man inte med säkerhet vet att ett djur lite längre bak i stamtavlan faktiskt bidrar med arvsanlag till en bestämd avkomma i varje enskild egenskap. Ett högt utvecklat däggdjur som katten, har ca 20-40.000 anlagspar. Även djur långt bakåt i stamtavlan kommer att bidra med några av de generna till den framtida avkomman - dock bara under förutsättning att stamtavlan är korrekt. Mycket av diskussionerna kring avel med katt rör sig dock om riskerna för nedärvning av enskilda defekter eller ärftliga sjukdomar. I många fall är de förhållandevis enkelt nedärvda, dvs de styrs av få anlagspar. I sådana fall blir det ytterligt osäkert om en viss katt längre bak i en stamtavla över huvud taget bidrar med anlag i just de anlagspar som orsakar defekten eller sjukdomen. Vid enkel nedärvning vet vi till och med med säkerhet att inte ens alla far- och morföräldrar medverkar med arvsanlag till en sådan egenskap. Det blir därför inte bara meningslöst att gallra avelsdjur efter jakt på enskilda fall av sådana sjukdomar långt bak i en stamtavla. Man kommer att minska sin djurstam på ärftlig variation utan att ha någon säkerhet för att det bidrar till att minska frekvensen av skadade arvsanlag. Den genomsnittliga släktskapen mellan djur stämmer nog om alla djur är rätt uppgivna i stamtavlan. Men för egenskaper som nedärvs med få anlagspar kan sådana uppgifter om släktskap vara vilseledande. Det räcker därför som regel att koncentrera sig på föräldrar och farföräldrar och morföräldrar eller högst en generation till. Avel fungerar som bilkörning, det kan visserligen vara bra att hålla koll på backspegeln men det viktigaste är att rikta blicken framåt så att man håller sig kvar på vägen.
Det finns ingenting sådant som ärftligt felfria djur. Vad vi kan göra med avelsarbetet är att minska riskerna för att skadade gener dubbleras så att enskilda individer drabbas av de ärftliga skadorna. Genom så enkla åtgärder som att aldrig använda sjuka eller defekta djur i avel, att aldrig överanvända enskilda avelsdjur och att se till att tillräckligt många individer finns i avel för att bidra till nästa generations avelsdjur, så hålls djurstammar automatiskt friska. Inte nog med det! Frekvensen av ärftliga sjukdomar och defekter kommer successivt att minska under förutsättningen att man kan hålla den framtida genomsnittliga inaveln på en låg nivå. Djurstammar i naturen hålls friska genom århundraden och årtusenden med så enkla medel. Det är bara när individantalet sjunker under kritiska nivåer som också vilda djurstammar drabbas av den typ av ärftliga skador som är så vanliga bland sällskapsdjur därför att uppfödarna bryter mot enkla grundläggande villkor för hur avel kan bedrivas utan att djur tar skada.
Inom kattaveln finns ett litet speciellt problem. Det är inte lätt att hålla okastrerade handjur i tillräcklig omfattning för att skapa den bredd som behövs i aveln. En gemensam lösning på det problemet är att uppfödare medvetet samarbetar för att uppnå ett rimligt antal hanar i avel i varje generation. Det skulle ha mycket gynnsammare effekter i aveln än aldrig så ambitiösa program med omfattande veterinärundersökningar av varje enskild individ man tar till avel. Men det är förstås ofta svårare att åstadkomma ett sådant arbete än att enskilt betala höga veterinärkostnader.
Här är ett rasspecifikt avelsråd som gäller för rasen Maine Coon likväl texten ovan.
Man behöver inte räkna längre bakåt än 5 generationer. Om man sedan vill använda katter som har annan bakgrund än den trånga avelsbas som ni oroat er för så är det också helt OK. Det finns ingenting heligt med raser. Det intressanta med dem är att de ger en viss möjlighet att förutsäga hur de vuxna djuren kommer att se ut och i viss mån också deras mentalitet. Om en parning med sk ”noviser” skulle innebära en ytterligare tillförsel av nya gener i rasen utan att man allvarligt äventyrar rastypiska egenskaper så är sådana parningar naturligtvis på lång sikt hälsosamma för och bidrar till att minska riskerna för ärftliga störningar. Man måste inse att alla raser av tamkatt ändå har mer än 99% av sin genmassa identisk så det är rätt få genpar som verkligen skiljer olika raser från varandra. Mina råd skall därför tolkas så som att det är OK att bedriva avel i rasen så länge man kan hålla inavelsgraden nere. Men de innebär ingen som helst avrådan från att använda katter med en annorlunda härstamning än den som tidigare utnyttjats alltför hårt
© Genetica
___________________________________________
KATTHÅLLNING
Att ha katter i flock, avla samt ställa ut katterna kräver mycket kunskap om sjukdomar och om kattens biologi. Normalt sett lever katten endast i flock under vissa perioder som tex vid parning och vid vård av kattungar. Av sociala skäl kan katten umgås i grupp men direkt närkontakt sker i så fall vid slagsmål och det är också då som kattens smittämnen får chansen att sprida sig till en ny individ.
En uppfödare som har hållit på i några år och köpt in nya katter i omgångar samt ställt ut mycket har sannolikt fått in en mängd olika virus i kattbesättningen, de flesta vuxna katter är dock symtomfria bärare så man märker kanske inga symtom förrän en kull kattungar insjuknar. En del uppfödare har sällan problem med sjukdomar och detta på grund av att de har en bra biologisk katthållning. Vid kattuppfödning hålls ofta många katter på relativt liten yta, nya avelskatter köps in och de befintliga katterna blandas med andra kattflockar. Detta är biologiskt helt fel vilket innebär att de flesta som ger sig på kattuppfödning lyckas bra de första 1-2 åren för att sedan drabbas av olika problem i form av någon smittsam kattsjukdom. Relativt vanligt är det att uppfödare byter ut sitt avelsmaterial mot yngre och snyggare katter kontinuerligt för att snabbt nå framgång med avel och utställning. Eftersom yngre katter är mer mottagliga och sprider mycket mer virus än äldre katter är detta mycket riskabelt och det är bättre att ha lite äldre katter med bra immunförsvar.
Har man en större flock med katter och gång på gång för in nya katter för man även in nya virusstammar eftersom den nya katten kommer från en annan flock och har man då dessutom för många katter på en för liten yta utsätts de för stress och får svårare att bekämpa viroserna. Oftast finns det någon individ som inte klarar smitttrycket som uppstått och som då blir lite sjuk samt härbärgerar mycket virus. I och med detta så ökar virustätheten och därmed smittsamheten (virulensen) i kattflocken, fler katter blir sjuka och virulensen ökar ytterligare. Problemen blir dessutom ännu värre om man blandar vuxna katter med kattungar eftersom kattungarna är mycket känsligare för sjukdomar än de vuxna.
Resultatet av detta är ständiga förkylningsproblem, kladdiga ögon, diarréer, småväxta kattungar och dräktighetsproblem. Detta är ingen ovanlig situation, orsaken är ej att katten har ett sämre immunförsvar än andra djur utan att den har utvecklats till att klara av helt andra förutsättningar än de vi erbjuder, dessa problem är miljöorsakade. Viktiga faktorer gällande miljön är hygien, ventilation, populationstätheten samt införandet av katter från andra kattflockar.
Källa:
Kattens sjukdomar av Anne-Marie Nilsson
___________________________________________
Den självdomesticerade katten
–från vildkatt till tamkatt
Katten är självdomesticerad till skillnad från andra tamdjur. Den valde att leva i närheten av människor för att det låg i dess intresse, katten har en naturlig själviskhet som än idag är kärnan i tamkattens beteende.
Utseendet
Domesticering innebär att ett djur tämjs av människan genom att vi väljer ut de djur som ska bli föräldrar. De egenskaper som passar ett liv bredvid människan premieras. (domesticus = latin, hörande till huset) När en djurart kommer inom människans påverkan minskar hjärnan i storlek, skallformen blir kortare och mag- och tarmkanalen anpassar sig till en mer varierad diet. Även binjurarnas storlek har förminskats hos katten. Det är binjurarna som producerar adrenalin, det hormon som sätter igång djurets ”fly eller fäkta” reaktion. Detta har medfört att katten reagerar mindre på sådana signaler som tidigare skulle ha gjort den oerhört rädd. Katten och människan har levt ihop sedan många årtusenden och människan har säkerligen haft ett inflytande på kattens genetiska arv genom en viss selektiv avel ända från början av domesticeringen. Denna fler tusenåriga utveckling har även inneburit att kattens utseende har förändrats. Vi har nu vitfläckiga katter som i det vilda hade varit för iögonfallande för rovdjur. Även katter med olika mutationer som tex. förändring i pälsens längd klarar sig bättre under människans omvårdnad.
Flockbildning
Normalt sätt är katten solitärlevande vilket innebär att de ej lever i flock med strikta rangordningar som hunddjuren. Pga. domesticering kan katterna leva flera tillsammans på en liten yta, de kan leva i tätare populationer när det finns gott om mat. Katterna lever som goda vänner när de utfodras av människan och bildar löst sammanhållna flockar. Till skillnad mot vildkatthonan som levde ensam i sitt revir, accepterar tamkatten att hennes vuxna avkommor av honkön lever sida vid sida med henne. Honorna lever i hondjursgrupper, två honor som har ungar samtidigt kan avlasta varandra och ge di åt varandras ungar. Studier av tamkatter visar att de bildar en sorts kolonier i områden där de lever och har invecklade sociala relationer till varandra.
Selektiv avel
Eftersom katten ej har hundflockens strikta rangordning med ledande individer som utdelar order, underordnar de sig inte andra individer och därmed inte heller människan. Pga. att katten har avlats under en mycket kortare tid än hunden har de behållit mycket mer av sina vilda beteenden. Domesticeringen skiljer sig åt mellan hunden och katten. Hunden har fjärmat sig ännu mer från sina förfäder vargen, än vad katten har gjort från sina afrikanska förfäder. Genetiskt sätt är hunden fortfarande väldigt mycket varg, men tamhunden har ändrat storlek, form och beteende. De flesta hundar fullföljer inte längre vargens jaktbeteende, dvs. de slutar innan de har dödat bytet pga. att de har anpassats av människan till att hämta, vakta eller förfölja. Katten är däremot fullt kapabel att fullfölja hela jaktbeteendet redan vid några månaders ålder. De har ej ändrats särskilt mycket när det gäller storlek eller form och de kan återgå till vildkattsbeteende utan några större problem. Under kattungetiden lever mor och barn i en flock där modern är flockledare och uppfostrar och undervisar sina avkommor. Detta innebär att katten är mottaglig för undervisning även från människor. När människan avlar på katter selekterar man på ”söta” barnlika egenskaper. Genom att man har avlat på dessa ”barnsliga” egenskaper upp i vuxen ålder, samt på katter som är sociala, ”lydiga”, snälla och som tål att leva i flock har vi fått katter som kan underordna sig och tycker om social kontakt med sina ägare. Detta har bidragit till de lite ”hundlika” egenskaper som många kattraser har (vilket säkert känns bekant för många maine coon ägare).
Om någon undrar om det verkligen är så stor skillnad mellan en raskatt och en huskatt brukar jag förklara genom att jämföra med olika hundraser. Hundraser delas in i olika grupper, bl.a. sällskaps, bruks, och jakthundar. Man kan jämföra raskatter med huskatter på liknande sätt där huskatten oftare är av typen (det finns ju alltid undantag) ”bruks / jaktkatt” och raskatten en sällskapskatt. Det är där som den selektiva aveln kommer in igen, vi har avlat på raskatter så att de ska trivas att vara sällskapskatter. Med andra ord så skiljer de sig i temperament, även inom de olika kattraserna där de kan vara mer eller mindre aktiva, pratiga etc.
Mycket av kattungens beteende finns kvar hela livet hos våra tamkatter. Katten spinner och mjölktrampar när vi klappar den precis som den gjorde när den som kattunge låg tätt intill sin mamma. Detta har vi mer eller mindre medvetet försökt att avla fram och det är som tidigare har nämnts detta som gör att katten tycker om fysisk kontakt med människor. Man kan dock ibland se hur katten har ett motsägelsefullt beteende. När man har kelat ett tag med en katt så kan den helt plötsligt börja att bitas. Detta härstammar ifrån att när mamman slickat och putsat på katten som liten kattunge, så har hon gjort det under kortare stunder. Till skillnad mot den lite mera sociala hunden som nästan får mersmak av att man kelar med den, kan det bli för mycket för en katt om man kelar för länge och det kan leda till irritation och bitande. I sådana fall kan man kela kortare stunder med katten och alltid sluta innan den blir irriterad, vilket lätt avslöjas då deras svans börjar svänga lite. En annan situation som man skulle kunna härleda till kattens ursprung angående den sociala kontakten med människan som nämnts ovan, är då katten känner sig provocerad, skrämd eller upplever något som obehagligt. Om katten känner sig förhindrad att försvara sig mot provokationen vänder den sin aggression mot närmaste tillgängliga ”oskyldiga” individ. Katten kan uppleva det som jobbigt att vara ”fasthållen” och handskas av en människa under ”för lång tid”, vid tex. borstning, eller om den upplever det som obehagligt hos veterinären. Katten vill då helst reagera genom att angripa det som givit upphov till obehaget. Om katten då hindras eller inte törs angripa, får den utlopp för detta genom att ge sig på någon oskyldig individ. Det kan gå så långt att katten sköter sig exemplariskt hos veterinären men ger sig på någon när den kommer hem. Katten reagerar ”rätt” medan föremålet för ilskan blir fel.
I stort sett så har vår domesticerade katt inte ändrat sig så mycket jämfört med sina vilda förfäder, men den har däremot lärt sig att leva tillsammans med människan och dra fördel av den relationen. Människan belönas i sin tur av det här kamratskapet.
Källor:
Varför gör katten så – Susanna Rosén (2001)
Kattens sjukdomar – Anne-Marie Nilsson (1998)
Bonniers stora kattlexikon – Bruce Fogle (1998)
Egna inlägg
|
AVELSDJUREN
Kattuppfödning är en mycket rolig och givande hobby men också mycket kostsamt och kräver ett stort engagemang och mycket kunskap. En viktig del inom avelsarbetet är förstås valet av avelsdjur, inte alla katter lämpar sig till avel. Det är många faktorer att ta hänsyn till, en avvägning mellan olika för- och nackdelar krävs och varje uppfödare får göra sin egen bedömning.
Rastypisk
Att avelsdjuren är rastypiska är en del av det hela, för varje ras finns en rasstandard som beskriver hur rasen ska se ut. Dock är det inte alltid en showvinnare som är den ”bästa” avelskatten då egenskaper som att ta hand om sina ungar, hälsostatus i linjerna etc måste vägas in. Dessutom kan en katt som har vissa mycket starka fördelar, men en del nackdelar, vara betydelsefull i avel för att stärka upp fördelarna ytterligare.
Temperament
Det är mycket viktigt att katten har ett bra temperament som man vill ha i framtida generationer, de flesta katter lever sitt liv som sällskapskatter i människofamiljer och de ska vara väl socialiserad för att kunna leva och må bra som sällskapskatt som i de flesta fall också är innekatter. Katten är ett djur som ganska lätt kan återgå till det vilda livet om man tex jämför med hunden, därav vikten av att enbart avla på katter med ett trevligt och socialt temperament och som uppfödare ansvarar man för socialiseringen av kattungarna som små.
Fortplantningen
En hona med förlossningsproblem bör inte paras om, man riskerar att avla fram nya katter med liknande problem i framtiden. Likaså bör man ej avla på katter som har problem med parning, eller som har blivit uppfödda genom handmatning. Av stor vikt är även att honkatten i avel har en god förmåga att ta hand om sina ungar så att de utvecklas till trygga individer.
Hälsa
Ett bra sätt för att kunna utvärdera sitt avelsarbete är att ”föra dagbok” över katterna och deras avkommor. Det som kan vara intressant att dokumentera är antal födda kattungar, antal dödfödda kattungar, missbildade och defekta kattungar, samt hur det gått med parning, graviditet samt förlossning. Sedan även notera hälsostatus på äldre avkommor som man har kontakt med. Genom att föra dagbok på detta sätt får man en överblick av sitt avelsarbete och vad man kan behöva förbättra i sin kattstam. Genetiska sjukdomar förekommer i alla raser och det är ingenting man kan frångå med man kan försöka minska antalet fall. Genetiska defekter samt sjukdomar att se upp med hos katter i avel är bland annat: Navelbrock, svansknick, plattbröst, sternumkrok, patellaluxation, bettfel, gomspalt, PKD, HCM, PRA & HD.
___________________________________________
HÄLSOSTATUS
Genetiska sjukdomar förekommer i alla raser och det är ingenting man kan frångå med man kan försöka minska antalet fall. Genetiska defekter samt sjukdomar att se upp med hos katter i avel är bland annat: Navelbrock, svansknick, plattbröst, sternumkrok, patellaluxation, bettfel, gomspalt, PKD, HCM, PRA & HD.
Navelbråck
Ser ut som en svullnad vid naveln och faran med navelbrock är att organ eller tarmar kan åka ner i bråcket och klämmas åt. Katter med navelbråck får ej användas i avel, drabbar de flesta raser sporadiskt.
Svansknick
En missbildning av någon svanskota. Kan uppkomma upp mot 1,5 års ålder så länge skelettet inte har växt färdigt.
Plattbröst
Bröstkorgen blir tillplattad vid 1-2 veckors ålder och ryggen kan bli krokig. Vid lindrigare fall kan det växa bort och grava fall kan leda till att kattungen dör i lunginflammation.
Sternumkrok
Bröstbenet är böjt inåt eller utåt i en krok och är sannolikt ärftligt, polygenetiskt.
Vattenskalle
Stort huvud, skelande ögon, skakningar, död
Patellaluxation
Knäskålsupphakning, knäskålen hoppar över kanten på ledfåran. Kattungar har ofta lösa knäskålar helt normalt.
Bettfel
Kan ibland ge katten problem, kan vara snedbett, över- eller underbett.
Gomspalt
Förbindelsen finns mellan gom och näshåla genom att överkäkens gomtak är genombrutet, kattungen kan inte dia normalt.
PKD
Polycystiskt njursjukdom, cystanjure, diagnostiseras genom ultraljudsundersökning. Symtom i form av förstorade njurar och njursvikt.
HCM
Hypertrofisk kardiomyopati, hjärtmuskelväggarna förtjockas successivt vilket leder till blodpropp eller hjärtsvikt. Testas med hjärtultraljud. Den vanligaste hjärtsjukdomen på katt, ärftlig men kan även orsakas av giftstruma och akromegali.
PRA
Näthinneförtvining som leder till blindhet, börjar vanligen vid ett till två års ålder.
HD
Höftledsdysplasi, ledkulan ligger lite eller mycket utanför ledhålan i bäckenet. Små symtom och katten verkar inte lida. Undersöks med röntgen
Källa
Följande fakta är hämtat från boken Kattuppfödning av Ylva Stockelberg
samt Kattens sjukdomar av Anne-Marie Nilsson.
______________________________________
Den mest specialiserade köttätaren
- Katten -
Kattdjuren är av alla köttätare de som är mest specialiserade. Katten är ett extremt rovdjur som äter mycket kött i form av bytesdjur. Jaktlyckan har gjort att de blivit totalt beroende av kött, de behöver inte använda ”lägre” källor som t.ex. grönsaker.
Katter mår bäst om de inte får i sig så mycket från växtriket. De har förbättrat eller avlägsnat vissa biokemiska mekanismer för att kunna hantera en diet som är rik på protein och fett men har få kolhydrater. De har inget behov av kolhydrater som föda men de äter dock en del, t.ex. gräs för att kräkas. De kan tillgodogöra sig en del kolhydrater, som t.ex. kokt potatis och kokt, mosigt ris. De äter även tarminnehållet på sina bytesdjur vilket innehåller en del kolhydrater. (kolhydrater= socker, stärkelser och cellulosa) Det finns sjukdomar hos katten som är helt utfodringsbetingade, t.ex. blindhet, hjärtfel, urkalkat skelett, sjuklig nedbrytning av kroppsfett, störningar i nervsystem och muskulatur. Dessa sjukdomar har helt försvunnit sedan de moderna fodren har kommit. Specialiseringen i ämnesomsättningen har resulterat i att katten har förlorat vissa matsmältningsfunktioner som hindrar den från att hämta näring från andra födoämnen. Den behöver få vitamin A via de djur som de äter. Vitamin C kan de själva producera och behöver ej få via föda. Proportionellt sett så behöver de mer protein i sin diet jämfört med andra däggdjur. Detta på grund av att bl.a. vissa leverenzymer som bryter ner proteiner, alltid är i funktion hos katten (hos andra djur kan de ”knäppas” av och på). Katterna använder en del av den här energin från proteiner enbart för att hålla igång processen.
Felutfodring
Det är viktigt med en väl sammansatt och balanserad kost till katten. Överskott och underskott av olika ingredienser kan orsaka sjukdomar. Katter äter liksom människan inte det som är nyttigt utan det som är gott. De är kräsna och kan ofta testa sin ägare för att se om de inte till slut får sin favoritmat i alla fall. Felutfodring kan också uppstå när ägaren vill ge katten hemlagad mat och då ger den samma mat som hon/han själv äter. Katten har helt andra näringskrav än människan. En annan orsak kan vara att människor vill att deras katter ska bli vegetarianer för att passa in i deras egna etiska värderingar. Detta är oerhört farligt för katten eftersom den inte kan tillgodogöra sig vegetabilier. Katten måste äta animaliska produkter annars blir de blinda och får hjärtfel. En sådan diet brukar sluta med kattens död efter några veckor. Vid en sådan inställning ska man komma ihåg att den katt man älskar för dess vackra utseende och dess uppträdande, är som den är just för att den är köttätare.
Det är mycket svårt att göra hemlagad mat till katter med det rätta näringsinnehållet. Det bästa är därför att ge dem färdiga kommersiella foder av bra kvalitet. Torrfoder är lika bra för katten som burkmat samt att det också ger mera massage för kattens tänder och tandkött. Man bör låta katten småäta. I vilt tillstånd äter de ca 12-20 gånger per dygn och för att tillgodose energibehovet behöver de äta ca 8-15 möss per dygn. Sist men inte minst är det självklart viktigt att katten alltid har tillgång till friskt vatten. Katten får vatten genom att dricka, genom födan samt genom ämnesomsättningen. Förlorar katten mer än 20% av kroppsvattnet blir situationen livshotande.
Källor:
Katt – allt du behöver veta, Claire Bessant (svensk utgåva, 2000)
Kattens sjukdomar, Anne-Marie Nilsson (1998)
______________________________________
Katten – född jägare
Även tamkatten har kvar jaktinstinkten och har därmed behov av att få utlopp för sitt jaktbeteende. Man bör därför se till att innekatten får sitt behov tillfredsställt genom att förse den med olika leksaker som den kan jaga och slänga upp i luften. Vad katten gör med leksakerna är att ”fånga och döda” leksaken, dvs. ”bytet”.
Leken är ett sätt för den unga katten att öva upp sina färdigheter inför det kommande vuxna livet som jägare. Som vuxen innekatt behöver de ju inte jaga råttor för att bli mätta, men de har ändå ett behov av att få jaga. Då är det bra om matte & husse har något skoj att busa runt med hemma så de kan visa hur duktiga de är! Speciellt en innekatt som inte har sällskap av någon annan katt som den kan leka tafatt med måste få stimulans genom att den har leksaker och att man själv leker med den. Det är annars lätt att katten börjar leka och jaga matte och husses fötter. Den kan också se gäster som jaktbart vilt.
Klapprar din katt tänderna?
Detta är ett beteende som man kan se hos innekatten när den tex. sitter i fönstret och spanar på jaktbart vilt utanför fönstret. Vore katten utomhus skulle den inte göra så för då skulle bytet bli bortskrämt långt innan katten hinner ta sitt språng mot bytet. Beteendet har sitt ursprung ifrån när katten sätter tänderna i bytet och med vibrerande käkrörelser borrar ner hörntänderna mellan bytets halskotor. Man kan kalla innekattens beteende för en ”tomgångshandling”.
Källa:
Varför gör katten så – Susanna Rosén
Egna erfarenheter
______________________________________
Vid intresse av en Maine Coon kattunge,
läs vidare...
|
